Klarsynt blundar vi.
Jag tror att jag håller på att glömma bort dig.
Likt en traumatisk incident trycks du undan i mitt inre.
Din röst, den som alltid gjorde mig lugn, trygg och svag,
den hörs inte längre, den går inte att framkalla.
Alla ord, dom om kärlek, dom om hat,
allt vi lovade och aldrig levde upp till.
Vi var inte varandras, vi levde som om vi vore det.
Formade, vi formade varandra.
Du var en del av mig, jag fanns inuti dig.
Jag vill ha dig kvar, inte nära, bara kvar.
Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dom som vet precis vem du är.
Jag tror att jag håller på att glömma bort dig.
Döden är den enda definitiva sanningen,
döden är det enda vi har gemensamt.
(Dom tror på det här.)