Det som frälser oss.

Du borde komma hem nu.
För om du inte kommer snart,
då kommer allt kännas ohållbart.
Du borde komma hem,
vi behöver prata.
Jag vill inte längre behöva tiga.
Du borde komma hem nu,
vi måste prata om det som gör ont,
vi måste prata om det otalbara.
För om du inte kommer snart,
då låter du mig leva ensam med något så ofattbart.
 
Jag kan inte andas.
 
(Kom inte hit.)
 

Kärleken.

Du gick förbi som om jag inte fanns.
Gruset från din barnvagn skvätte upp mot mitt smalben.
Du såg lyckad ut och jag undrade vad det var mellan oss som gick fel.
Jag vet att du la märke till mig,
dina ögon drog snabbt upp och ner över min kropp.
Dom gick så snabbt, åren vi levt utan varann.
Jag såg dig i centrum med barnvagn,
jag undrar vem av oss det egentligen var som vann.
Jag brukade trivas i dina ögon,
under dom ensamma nätterna brukade jag drömma mig tillbaka till dom.
Du minns mig, jag den där som drog ner, jag den där som förstörde framförallt.
Jag minns knappt längre, alla anledningar.
Jag minns egentligen ingenting.
 
Jag fick ett slag i magen igår.
 
(Jag vill inte vara ensam längre.)

Du är det roligaste jag vet.

Tänk att kunna vara tillfreds med sig själv.
Umgås med ingen, vara ensam av fri vilja.
Ibland vill jag vara själv.
Låta allt bara vara, utanför.
En vacker dag kommer allt bli tyst,
allt kommer bli lugnt.
För hittills har allt varit kaos,
allt har känts tungt.
 
 (Just nu står jag still.)