Lägg ner, lägg bort.

Jag kanske tar sönder dig.
Vet du att jag är arg?
 
Ibland vill jag inte vara med,
bara få stå och titta på,
längta till något annat,
inte känna att allt är dött,
att allt är förbannat.
 
(Livet är så förtjusande, underbart och berusande.)
 

Lyssna inte på mig.

Det finns pengar att bränna här,
vi ses där vi ses, eldar upp all misär.
Jag är trött på att torka dina tårar,
kom hit, vi gör slut på allt, blir sedda som dårar.
Ge oss mer.
Vi kan ta det.
(Jag såg dig härom timmen.)
 
 

Väx med mig.

Jag vakade över dig.
Med min kind mot din bröstkorg andades vi tillsammans.
Jag vaktade dig.
Nära, jag ville vara nära.
Fukten av deras tårar smög sig upp över mina axlar,
den var svart och tjock.
Jag försvarade dig.
Du skulle inte få lämna det här livet med hjärtat full av sorg.
Ingen i rummet visste vad döden innebar.
Ingen i rummet grät för dig,
dom grät över ovissheten.
Jag sa farväl till dig.
Du tog dina sista svaga andetag och jag släppte dig.
Jag var yngst av alla sörjande,
men jag visste var döden berättade för oss.
Döden ljuger aldrig, den står vid sitt ord.
Vi får bara köpa det.
 
Jag var ensam.
 
(Sviker du, viker jag.)