Jag har sett dig.

Du kan inte skada mig längre.
Slå mig, sparka mig i magen.
Du kan inte nå mig här.
Vips, jag trollar bort dig.
Jag förgör dig och dina värderingar.
Jag är en magiker.
 
Jag är fri,
otroligt jävla fri.
 
(Om jag slutar skjuta upp raketer i snoken så kanske allt löser sig.)
 

Jag hoppas att alla snedsteg leder mig till den rätta vägen.

Dom vänder bort sina blickar,
håller andan.
Det enda dom ser är ännu en stapel i statistiken,
jag är rotlös, hemlös, hjälplös.
En ensam jävla tös.
Dom äcklas av min närvaro.
Varför tar hon sig inte i kragen?
Varför skaffar hon sig inte lite karaktär?
Medvetet låter jag min axel slå i deras,
dom må ha vänt bort blicken,
men mig går ingen oberört förbi.
 
Imorgon är det 3 år sedan jag tog mig i kragen.
Nu sitter jag här,
fortfarande ingen karaktär.
Det skaffar jag imorgon.
 
En dag i taget.
 
(Pengarna i påsen håller mig nere.)
 
 

Du slog och jag förlät.

Du blev så trött av värmen den där sommaren. 
Svetten rann längs din ryggrad, din blick flackade.
Minns du orden du yrade?
 
Ibland vill jag dö,
känslan av ovisshet, rastlöshet och rotlöshet.
Jag vill ibland dö,
kanske inte bokstavligen, 
men litegrann.
Bara dö lite.
 
 (Du klädde av mig med blicken.)