Vi är varandras, vi är inga alls.

Saliven rann ner för din bleka haka.
Det fick blodet att sprida sig över halsen.
Du rökte vad du trodde skulle bli den sista cigaretten.
Långsamt drog du ner röken i lungorna och slöt ögonen,
du njöt, tiden stannade vid varje bloss.
Vid varje snäv kurva slog din skalle hårt mot rutan.
Smärta var ingenting längre,
den hade gjort sitt.
Vi räddade ditt liv den där natten,
jag och den panikslagna mannen bakom ratten.
Men det pratar vi sällan om.
Vi röker.
Varje cigarett är den sista.
 
Du är inte skyldig mig något.
 
 (Salt i såren.)
 

Allt det där vi lärde oss.

Jag är fast.
Jag offrade allt för sprit och droger,
levde på nåder.
Ni behöver inte jubla.
Jag är fast.
Allt är redan gjort,
allt det där jag gjorde.
Det är som jag länge befarat,
ingen bryr sig om man inte betalat.
 
Vi kan bränna ner allt om du vill.
(Det är magi.)
 
 

Retour à la réalité.

Ibland vandrar tankarna iväg,
dom letar sig upp längs dom snåriga trapporna.
Tankarna flyr dit bara minnet kan bli,
dom låter mig dra fingrarna genom det våta vårgräset.
Flykten tar mig ner för kullerstenarna,
låter mig balansera på kanten.
Ibland vandrar tankarna iväg,
ibland hittar jag mig själv solandes vid Notre Dame.
 
Dans mes rêves, je me promène dans les rues de Paris.
 (My fox is dead, I should get a new one.)