Jag kan vara den du ringer när spriten är slut.

Jag såg din mamma nere på närbutiken,
hennes hår var tunt, grått och stött.
Hon log mot mig, jag log mot henne.
 
Lämnar du nu,
då får jag världen för mig själv.
Lämnar du nu,
så lämnar jag världen.
För världen är för stor,
för stor.
Lämnar du nu,
då lämnar du en sorg.
En sorg,
lika stor för en fattig som en kung.
 
(Allt du gör hamnar här.)
 

Det kan aldrig göras ogjort.

Jag förstörde honom.
Jag tog hans nakna sinne tätt intill mig,
jag viskade något som kan tolkas som kärlek.
Jag förstörde honom.
Jag strök kniven mot hans ryggrad,
stack den djupt in mellan hans revben,
vred om.
 
Jag hatar inte dig.
 
Det finns dom som ser ner på mig,
ser mig som en syndare, att jag aldrig kan bli ren.
Jag ler med deras skosulor mot min kind.
 
(Vi repar våra värdesaker innan kronofogden kommer.)
 
 

Du säger att det känns som igår.

En dag ska vi göra ord av sorgen,
vi ska agera och ta tillbaka.
 
Det är svårt att glömma,
känslan av den stora skammen.
Det är svårt att låta bli tanken,
att i sinnet vandra tillbaka till den dagen.
Hennes ögon bränner i min bröstkorg,
hennes besvikna blick vänd mot mig,'
jag grät inte på hennes stora dag av sorg.
Det är svårt att känslomässigt falla,
hon sa adjö av sin son,
hans fina impregnerade kista.
Jag fällde inte en tår, inte en suck.
Det har jag aldrig gjort.
För om jag faller varje gång,
då finns jag inte.
 
 (Var hon vackrare än mig?)