Kärleken.

Du gick förbi som om jag inte fanns.
Gruset från din barnvagn skvätte upp mot mitt smalben.
Du såg lyckad ut och jag undrade vad det var mellan oss som gick fel.
Jag vet att du la märke till mig,
dina ögon drog snabbt upp och ner över min kropp.
Dom gick så snabbt, åren vi levt utan varann.
Jag såg dig i centrum med barnvagn,
jag undrar vem av oss det egentligen var som vann.
Jag brukade trivas i dina ögon,
under dom ensamma nätterna brukade jag drömma mig tillbaka till dom.
Du minns mig, jag den där som drog ner, jag den där som förstörde framförallt.
Jag minns knappt längre, alla anledningar.
Jag minns egentligen ingenting.
 
Jag fick ett slag i magen igår.
 
(Jag vill inte vara ensam längre.)

Du är det roligaste jag vet.

Tänk att kunna vara tillfreds med sig själv.
Umgås med ingen, vara ensam av fri vilja.
Ibland vill jag vara själv.
Låta allt bara vara, utanför.
En vacker dag kommer allt bli tyst,
allt kommer bli lugnt.
För hittills har allt varit kaos,
allt har känts tungt.
 
 (Just nu står jag still.)

Fyra hugg och en lina cola.

Hela livet värker i mig.
Jag torterar mitt psyke.
Skriker, snälla släpp mig fri.
Lovar samma sak varje gång smärtan lämnar min kropp,
den här känslan av svart,
den här önskan om död,
den ska jag aldrig känna igen.
Jag ljuger för mig själv,
litar på att det jag säger är sant.
Hela livet värker i mig.
 
Jag kommer aldrig bli frisk,
jag kommer aldrig bli bättre.
Min sjukdom är progressiv,
den äter upp mig inifrån.
Jag kommer aldrig bli frisk,
om du väljer att återuppliva mig så är det på egen risk.
 
 (Jag ångrar det jag gjort, sen ångrar jag mig igen.)