Vill förtvivlat gärna att det inte ska sluta här.

Kan du inte va tyst nu?
 
Han bjöd på kaffe i solskenet bakom häktet,
han kisade, sippade, sa att han älskade mig.
Han älskade mig och det har han alltid gjort,
även fast han vet att jag följde med honom hem,
att jag förlorade mig i honom en natt för att jag inte va själv.
Han bjöd på kaffe och kisade mot häktet,
han kom försent, bjöd på kaffe, trodde att det räckte.
 
 (My gun doesnt care about the size of your knife.)

Mamma sa att jag var fri.

Det kommer alltid inträffa händelser i ens liv,
livet är byggt av händelser.
Dom starkaste definierar dig som människa,
det här är inte ett av dom.
 
Jag blev ensam mot min vilja,
jag var ensam för länge.
Jag var inte som dom,
jag var som jag.
Mot min vilja pressades jag upp i hörnet,
blev strypt av antidepressiva.
Spenderat hela livet åt att bli som dom,
knulla mig, stryp mig, säg vad jag ska göra.
Jag är fortfarande ensam,
jag är fortfarande inte som dom,
jag är jag och skriken av er ångest är fett nice att höra.
 
 
(Jag skrattar högt och sjunger skämt.)