Det märks.

Hon bad mig klä av mig, kom vi drar och lever nu.
Ner till den mörka sjön, hon drog min nakna kropp ut mot ön.
Hon hade fångat dagen åt mig, den blev min lön.
Vad härlig hon är när hon får mig att inte vilja dö.
Jag la min kind mot hennes lår,
sådär nära så att jag undrar om jag egentligen får.
Fastklamrad mot hennes bleka hud hör jag henne viska;
det vi gör just nu, det får bli vårt sista.
Sista vadå undrade jag, hos henne ville jag alltid vara kvar.
Hon bad mig klä på mig, kom vi drar och lever nu.
 
Mitt liv är en föreställning.
 
 (Jag tror på troll, vips, jag trollar bort dig.)
 
 

Jag är ett faktum.

Jag är giftig.
Jag kan kyssa och smeka,
nästa dag sparka och slå.
Du borde inte vara med mig.
Jag kommer skada dig
såra dig på ett sätt du aldrig blivit sårad på förut.
Du vet att jag är giftig.
Du är offret, 
jag förövaren.
Snälla lämna mig inte.
Jag dödar dig för att jag älskar dig
Jag är rädd.
 
När man är liten är man så levande
att det krävs strypsex senare i livet.
 
(Brotten vi begick är glömda och förlåtna, av oss iallafall.)

Vi som är här.

Igår var en miljon år.
När jag hittade dig var det redan försent.
Ditt skinn var av glas, skör.
Vi fick aldrig säga adjö.
Jag är ensam utan dig, dom vill se mig död.
 
Jag horar ut mina ord.
 
(Mina ord räddar liv, om inte andras så mitt.)