Mina tulpaner behöver vatten.

Mina ord rinner,
likt blod ur ett nyöppnat sår.
Varje droppe genererar värme,
som en våt, varm sörja lägger dom sig i knät.
 
Min pappa ringde, 
han ville komma över.
Han ringer nästan aldrig,
vill aldrig komma över.
Jag bjöd på en kopp kaffe,
sådär som man gör.
Han sög i sig sista droppen,
reste sig upp.
På vägen ut slängde han ur sig din hemlighet.
Du har cancer,
det har satt sig i njurarna.
Och här sitter jag nu,
mitt kaffe har svalnat.
 
(Jag vill gömma dig i mina drömmar.)
 

Jag minns inte längre doften av snö.

Jag letar efter dig.
Håll om mig, jag vill känna.
Bitar av mitt jag faller av,
för varje solnedgång.
efter ännu en dag.
Jag letar efter dig.
Vi behöver inte prata, inte erkänna eller försvara.
Fem vintrar utan ditt skratt,
ytterligare fem vårar av ingenting.
Varför tappade jag bort dig.
 
Jag vill inte leva här,
jag vill inte dö,
inte här,
inte nu.
 
(Vi är inte olyckliga, vi har bara otur.)
 
 
 
 

Förljugen, fet och full.

Positivitet!
Allt du skriker är lent som sammet,
mjukt som ull, aldrig bull.
Positivitet!
Du är ljuset i rummet,
alla granna färger, in i smaken du faller.
 
Vi säger att vi bryr oss,
men det gör vi inte.