En vän jag älskade i förra livet.

Sitter i fönstret,
benen hänger tunga,
fönsterkarmen har strypt deras blodtillförsel.
Blickar ner mot gatan,
där går dom.
deras snabba steg avslöjar,
fort, fort.
Som om dom skamsett stressar bort från deras vardagliga beslut,
som om dom ångrar studielånen, den begagnade bilen, otrohetsaffären i Barcelona.
Sprätter iväg cigaretten,
siktar medveten mot den dyra bilen,
den som stör så jävligt om natten.
Sitter i fönstret,
tar tag i karmen,
testar gränsen för hur långt man kan luta sig ut och ändå ha livet kvar.
Herr Ågren ändrar hastighet,
dom hårda, stressade stegen lugnar sig och han vänder huvudet upp mot fönstret.
Vill inte förstöra någons dag,
lutar bakåt, steget ökar takt.
Sitter i fönstret,
himlen brinner.
 
Jag bär din luft i mina lungor.
 
 (Du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.)
 

Du var för upptagen med att vara fri.

Möt mig vid sjön,
vid det blöta svarta.
Möt mig på bryggan,
dit förlorade krigare går för att få ro.
Möt mig där jag alltid är,
där allt smutsigt blir rent.
Sitt tyst bredvid mig,
be för det vi borde gjort,
be för det vi inte kan få ogjort.
Sitt tyst bredvid mig,
andas i takt med mig,
andas i takt med sjön och det vi aldrig kan bli förlåtna för.
Möt mig vid sjön,
jag väntar, 
jag ska ingenstans.
 
 (VI ska tydligen tro på det här, att det är sant det dom säger.)