Jag rear ut ditt samvete.

Jag försöker slita mig loss.
Vrider och vänder, sparkar och slår.
Tankar om mörker, tankar om död.
Släpp mig, snälla bara släpp mig.
Kan någon svara på varför jag aldrig blir hörd?
 
Jag blev någon man kunde lita på,
jag verkar ha slutat med det.
 
(Jag föraktar inte rika, jag föraktar dom som behöver pengar för att vara det.)

Jag räddar dom döda.

Jag vill att du ska vara lycklig.
Vill höra ditt skratt, det som ekar.
Du ser på mig med sorg,
du ser på mig som den som felar.
Jag är inte lycklig.
Det har jag aldrig varit,
det kommer jag aldrig bli.
Jag skrattar varje dag, sådär så det ekar.
För när man väl konstaterat,
då skrattar man och accepterar.
 
Du ser inte mina kläder.
 
(Är det därför du blir obekväm?)
 
 

Förstör den underliggande strukturen.

Som en kletig, svart sörja.
Då och då rinner det över,
då och då sipprar det ut.
Likt tjock tjära guppar den runt.
Oftast skadar den bara mig,
då och då andra.
Får du det i ögonen blir du blind,
du dör om det hamnar på ditt skinn.
Jag brukade tro att allt det onda flöt omkring i min kropp,
att jag var gjord av det.
Att allt där inne var svart.
 
Jag brukade tro att det betydde något,
att det spelade nån roll.
(Min nacke, jag vill att du kysser den.)