Jag lovar att jag lämnat dig tills dess.

Jag hade velat ringa dig idag, jag hade velat gråta och skrika och fått höra att du känner likadant.
Jag hade velat ringa dig idag, berättat om hur sjukt allt varit och hur jävla sjukt allt är nu.
Jag hade velat ringa dig idag och berättat att jag inte orkar, att jag vill lägga av, ge upp.
Jag hade velat ringa dig idag, för jag behöver dig.
Jag kan inte ringa dig idag, för du orkade inte längre, du la av, du gav uppoch nu är du död
och allt jag kan göra är försöka att inte trampa snett och hoppas på att du inte ångrar vad du gjorde.
Gud ge mig sinnesro.
 
 (When you need a strong girl.)

Get confused and you fade away.

Här sitter jag, panikångest.
När allt bara rasar.
Jag är sjuk.
Det är ok.
 
Smärtan är desamma, 
även för hypokondrikern.
 
Jag tänker ofta på dig,
du älskade mig, men lämnade mig ändå.
I en naturkatastrof.
 
 (Too late to die young.)
 

Dont want your time.

Idag är det 9 månader sen jag åkte in på planerad avgiftning.
Dagen jag sa hej då till min kärlek och inte visste om vi skulle ses igen.
Idag har jag en anställningsintervju, jag packar inför att flytta till egen lägenhet 
och jag och min kärlek firar 9 månader tillsammans.
 
 (Sanningen är att jag skulle kunna göra vad som helst för dig.)