Fyra av fem.

Jag har nog alltid varit en sån som førvæntat sig før mycke.
En sån som vill ha det på ett visst sætt.
Men jag børjar sakta inse att det inte går.
Æven om det ær det minsta en mænniska kan begæra.

Vill ha min ælsklings armar runt mig.
Hoppas bara att han inte ær før sliten før mig imorgon.

Tre av fem.

Har knappt sovit i natt.
Har haft så ont i ryggen så jag la mig på golvet.
Børjar bli gammal tror jag.

Nu ær det två nætter kvar i norge.
Sen så åker jag hem!
Længtar efter sparven.
Har varit ifrån honom så mycke senaste månaden.

Ett argt julinlægg.

Tittade på finalen på programmet ung & bortskæmd hærom natten.
Blir sjukt arg.
Hur kan førlædrar gøra såhær mot sina barn?
Mænniskor svælter runt om i værlden.
Folk flyr krig och blir mørdade.
"Och så kommer lilla pappa hem till mig varje dag och stædar, diskar, lagar mat och tar hand om mig"
Ær det hær något jævla skæmt eller?


(Tack gud før att Daniel vann, hans føtter ær iallafall någorlunda nere på jorden.)