Jag är regnbågen i din depression.
Det knyter sig i magen,
gråten fastnar halvvägs.
Med en känsla av tvivel börjar jag småspringa,
fortfarande osäker.
Klumpen i magen börjar lösas upp,
den forserar nu hejdlöst ner för mina kinder.
Nu springer jag,
som från en lavin.
Jag vet inte om jag skriker,
vet inte om jag andas.
Jag vet egentligen ingenting.
Min kropp har slingrat sig runt din,
på ett sätt som annars vore opassande.
Det knyter sig i magen igen,
gråter fastnar i ditt hår.
Du är här,
i min famn,
hos mig.
Varför lämnade du.
(Gör inte som dom säger, dom vet inte vad du vill.)