Det märks.
Hon bad mig klä av mig, kom vi drar och lever nu.
Ner till den mörka sjön, hon drog min nakna kropp ut mot ön.
Hon hade fångat dagen åt mig, den blev min lön.
Vad härlig hon är när hon får mig att inte vilja dö.
Jag la min kind mot hennes lår,
sådär nära så att jag undrar om jag egentligen får.
Fastklamrad mot hennes bleka hud hör jag henne viska;
det vi gör just nu, det får bli vårt sista.
Sista vadå undrade jag, hos henne ville jag alltid vara kvar.
Hon bad mig klä på mig, kom vi drar och lever nu.
Mitt liv är en föreställning.
(Jag tror på troll, vips, jag trollar bort dig.)