Skjut mig i magen.
Vi måste kunna skratta åt det.
Skratta åt mig, jag är mentalt sjuk.
Oftast är min hjärna, mitt hjärta friskt.
Bakom varje hörn står paranoian, rädslan.
Jag deltar i samtal som inte äger rum,
jag pratar med något som inte finns.
Vi måste kunna skratta åt mig.
Skratta åt det, det ni inte ser är på riktigt för mig.
När jag är lycklig vill jag dö,
när jag borde be om att få dö är jag i extas.
Ibland är jag död, ibland ser jag klart.
Vi måste kunna skratta åt det,
allt det där som inte alltid är uppenbart.
Ingen ser mig när jag gömmer mig.
Jag har gjort det här så länge att jag glömt varför jag började.
Jag har gjort det här så länge att jag glömt varför jag började.
(Det spelar ingen roll vilken väg du väljer, du kommer aldrig fram.)