Du säger att du är fri, som om du kämpat för den lyxen.

Jag simmar ner till botten.
Slingrar armarna runt stammen som håller bryggan uppe.
Avlägset hör jag barn springa över mig,
dom skrattar, skriker, lever.
Här nere på botten håller jag mig fast,
tänker inte släppa taget.
 
Jag har blivit friad till.
Av en underbar man.
Min man.
 
 
Om man ska vara impulsiv måste man våga vara kapten på sitt skepp.
 
(Du kan väl åtminstone se mig i ögonen när du ljuger.)
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: