Kan du inte ha det så?

Kan jag se ut?
Får jag?
Förlåt.
Alla dessa förlåt.
Jag ber om ursäkt.
Långa, ensamma, mörka nätter har jag skrikit, gett tillbaka, du har fått vad du förtjänar.
Jag har behövt dom, begärt.
Dom ger mig en känsla av seger,
att jag fått säga mitt.
För dagen därpå, då säger jag förlåt.
Jag lägger skulden i min ryggsäck, bär den med mig.
Hur gör man?
Hur gör kvinna?
Kan jag vara jag, utan långt vackert hår, inte smal, inte tjock.
Blir jag kysst, blir jag uppbjuden?
Idealen dödar mig, dödar mina systrar.
Förtjänar jag? 
Är jag vacker utan alla jävla skönhetsdrag?
Jag ber om ursäkt för mitt yttre,
om jag hade kunnat skulle jag bytt ut det.
 
Jag säger det du inte vill höra,
det är som att sorgen gör oss oberörda.
Svik mig inte.
 
 (Du borde inte valt mig, du borde inte valt alls.)