Gud bevare mig.
Jag blev ledsen den där dagen.
Jag satte mig på huk på badrumsmattan,
jag grät.
Allt jag någonsin drömt om,
in i minsta detalj hade blivit verklighet.
Jag grät hejdlöst och länge.
Jag tyckte synd om mig själv.
Jag kände mig liten när jag insåg att mina högsta drömmar,
det jag längtade efter,
det var vardag för dom flesta.
Ett hem med dörr som går att låsa,
bli älskad av någon som inget kräver,
äta sig mätt sju dagar i veckan.
Mina tårar tog slut.
Jag kände mig stor och stark när jag reste mig från golvet.
Den stolthet jag kände blev bensin.
För jag vill inget mera ha,
dom drömmar jag gett mitt liv för att få,
dom ska jag nu ge andra.
Solidaritet.
(Stryp dina tillgångar, inte dina barn.)