Jag hoppas att alla snedsteg leder mig till den rätta vägen.
Dom vänder bort sina blickar,
håller andan.
Det enda dom ser är ännu en stapel i statistiken,
jag är rotlös, hemlös, hjälplös.
En ensam jävla tös.
Dom äcklas av min närvaro.
Varför tar hon sig inte i kragen?
Varför skaffar hon sig inte lite karaktär?
Medvetet låter jag min axel slå i deras,
dom må ha vänt bort blicken,
men mig går ingen oberört förbi.
Imorgon är det 3 år sedan jag tog mig i kragen.
Nu sitter jag här,
fortfarande ingen karaktär.
Det skaffar jag imorgon.
En dag i taget.
(Pengarna i påsen håller mig nere.)