Ömsesidigheten är plågsam.
Dom säger att jag inte kan må dåligt,
inte när jag orkar göra det där,
inte när jag ser ut sådär.
Dom säger att jag är vacker,
som om jag inte kan vara det,
inte när jag lider av det där,
inte när jag mår sådär.
Det är som att dom inte vet,
som om dom inte kan förstå.
Jag är aldrig så snygg som när jag är suicidal.
Ge mig ingenting.
Så jävla mycket ångest,
ingenting att ge.
(Jag skriver för att inte dö.)