Jag har försökt att stå still.
Allt du var värd flög runt,
det yrde runt i rummet.
En av alla dom där gångerna du skrek på mig.
Skammen värkte på insidan av mitt skinn,
den måste ut, bort, dö.
Åter igen hade jag slagit sönder dig.
Du som alltid sagt att man inte skadar den man älskar.
Med all din stolthet lät du mig känna,
varje slag avslöjade hur det kändes att förlora.
Du var full och jag var sjuk.
Du är fortfarande full.
Jag lika sjuk.
(Jag glömde maten i ugnen, men jag lever.)