Det är så jag bryter isen.

Mina händer darrar, jag är skakig i benen.
Jag behöver dig nu, kanske rakt in i venen.
Jag borde komma ner en stund, försöka vila nu.
Men ändå sniffar jag i mig din doft och löper linan ut.
Jag har ett missbruk på halsen som en slipsknut.
Blir det värre skriker mina nerver som en mistlur.
Bryter mina löften fast jag lovar alla inget mera,
har gått för långt för att läggas in på rehab.
Du är mitt allt men kommer döda mig långsamt.
Du är knark. 
 
Vad ska man göra när bästa polarn hamnar på kåken?
 
 (Jag behöver ingen hjälp, jag gräver mig min egen grav.)