Du viskar som en varning att det är tid.
Du säger att du förlåtit, att allt är okej.
Du säger att tiden passerat och du har gått vidare.
Du tog mitt allt, min själ, mitt jag.
Du slet nästan mitt liv ifrån mig.
Du säger att tiden läkt dina sår.
Tiden passerade och du förlät,
även om det aldrig var du,
det var jag, jag som grät.
Jag undrar fortfarande vad meningen med allt det här är.
(Jag har försökt fly härifrån.)